Vi åker ut till Djurgården, hittar en plats i gräset, äter picknick och tittar på änder. Spelar UNO och fotar. Med mitt lokalsinne och Vendelas längtan efter att promenera längs vattnet börjar vi gå. Och vi går. Och går. Alva får panik över att aldrig komma fram och går i en takt långsammare än en 60-åring. Att locka med glass fungerar och plötsligt blir humöret mycket bättre. Vi tar spårvagnen till Östermalmstorg och möter upp kusin för att åka hem, grilla quorn och halloumi och svettas i vardagsrummet. Jag har ett leende på läpparna, oron släpper och jag njuter av varje sekund.