Jag slutar plötsligt att andas. Utan att jag tänker på det fryser hela min kropp till: som blickstilla i ett vakuum där ingenting

runtomkring tillåts distrahera min plötsliga reaktion. Det krävs så lite för att jag ska förflyttas från den stund jag befinner

mig i för tillfället och transporteras några veckor framåt. Till en annan stad, ett annat land, en annan tidszon och ett annat

språk. Ibland känns det som om jag svävar. Över gränser likaväl som känslor. Det är aldrig konstant och i en tid av ovisshet

och temporär tidsuppfattning, finner jag mig själv greppa efter något att hålla mig fast vid. Som för att påminna mig själv om att allting hänger ihop. Att det finns en början och ett slut. Fast mark nedanför även när vi befinner oss i luften.

 

Hur ska jag hitta min rytm igen? Jag tänker tillbaka på alla gånger jag varit i samma situation. Det är samma tankar, samma klump i magen. Ibland samma rum vi befinner oss i till och med. Avslut och farväl tycks aldrig ta slut utan de samlas på varandra tills de bildat en stor hög som jag bara väntar på att rasera. Ta sönder. Och sen skrika 'vad var det jag sa?' ut i universum för att visa att vi hade rätt hela tiden. Avstånd kan inte knäcka oss. Vi är starkare än så. 

 

Tillbaka till andningen. Två armar som omfamnar mig och plötsligt släpper vi ut allt inom oss. Ibland är det bättre att tömma allt, för att lämna plats åt nytt. Det finns inte rum för en oändlig mängd av känslor: iallafall inte när de är på gränsen till att kvävas. Sakta men säkert blir hjärtslagen regelbundna. De sviker inte. Jag glömmer bort tid och rum för en stund och koncentrerar mig på en fast punkt. Påminner mig själv att det är jag själv som bestämmer vad den punkten består av. Var den finns. Och jag inser att det inte är en fysisk plats. Den är inte konstant: den följer våra steg, tankar, känslor, beslut, som är allt annat än regelbundna.

 

Och mitt i förvirring och smärta inser jag att jag inte behöver leta efter något att hålla mig fast vid. Gränser är fiktiva, även om de har betydelse. De existerar för att vi har bestämt att de ska göra det - de är beroende av oss, inte tvärtom. Så jag skriker redan nu 'behåll era gränser. Jag har något starkare än så'. Jag håller fast vid mig själv, vad jag vet, tror på, och känner.

 

Kärlek.